tezzss

De här är så jävla orättvist!! Varför ska de hända igen? varför måste du lämna mej? Varför orkar du inte kämpa? varför vill du inte vara med mej längre? varför är du så kall? varför, varför?????
varför kan du inte förstå att de va ödet som förde oss samman?? Varför kan du inte förstå att de är meningen att de ska va vi två??
Eller är det inte så? Är de inte meningen, i så fall undrar jag varför vi änns försökte?? jag har inte lärt mej nånting av de här, jag har haft såhär ont förut, så jag vet vad som väntar. Och jag gillar de inte
.
Jag måste försöka ändra inställning, jag måste försöka bli stark, jag måste försöka hitta mej själv igen.
Jag måste hitta min styrka som jag vet finns nånstans där inom mej. Men först måste jag få sörja, jag måste få sörja dej och vårat förhållande. Jag måste få sörja att du inte är den där starka människan som jag trodde du va. För allt de här har bara bevisat att du är svag. Att du inte klarar känslomässiga motgångar. Att så fort de blir jobbigt så stänger du av. Utan att du änns märker de själv.
Men jag tror de kommer komma ikapp dej. Och jag tror att när det gör de, så kommer du ångra dej så fruktansvärt mycket att du inte värdesatte våran kärlek mer och att du inte orkade stanna och kämpa för den.  Men när den dagen kommer, så vet jag oxå att din stolthet kommer hindra dej från att nånsin tala om de för nån. Fan så tragiskt..

Jag blir så jävla trött på mej själv, jag bara ältar och ältar. Men de gör ju så jävla ont, de gör ont i mitt hjärta, de känns som jag ska kvävas och jag känner mej ständigt illamående. Vad ska jag göra, de e klart att de kommer gå över. Men de e ingen tröst just nu. Pappa säger att jag ger för mycket av mej själv till andra människor, speciellt till dom jag älskar. Är det fel?? Tydligen, då ska jag väl inte göra de nått mer då!! För såhär vill jag aldrig känna igen.
Alla minnen spelas upp i mitt huvud hela tiden som en film, alla känslor som jag nånsin känt för dej, känns nu extra starka. Eftersom dom kommer alla på en gång. Allting känns så jävla starkt. Allting gör så jävla ont. Allting påminner om dej, precis allt. Allting överallt. Jag har delat allt med dej, precis allt. Allting i hela mitt liv, är du och jag. Allting har vi gjort tillsammans. Jag är du och du är jag. Det är ju vi.
Hur fan kunde de bli såhär?? Vad va de som hände?? jag vill verkligen inte de här, jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nu är de över och även fast saknaden är stor och det känns som ett stort hål i mej, så känns de ändå lite lättare.  De funkar ju inte om du inte älskar mej längre. Det är bara och acceptera, och det har jag gjort nu. Så nu är det bara och försöka ta en dag i taget och gå vidare. Jag måste börja tänka på mej själv, vad jag vill och vad jag förtjänar. Det funkar inte annars. Jag är viktigast för mej. Jag måste försöka tänka framåt, på en framtid utan dej. En framtid fullt av möjligheter. Jag kan göra precis vad jag vill och när jag vill. Efter de här, så förtjänar du ändå inte mej.

Snälla ge mej styrka och klara de här, de gör så jävla ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De gör ont att jag inte kan göra nånting för att förändra situationen, de gör ont att du inte vet om du älskar mej längre..  Allt gör så jävla ont, de känns som jag ska gå sönder. Jag vet inte om jag orkar ge de här en vecka till, jag vill men jag vet inte om jag orkar.. Jag önskar att de i alla fall gick åt rätt håll, men de har ju inte hänt nånting alls.
De känns som om jag förnedrar mej själv varje dag, Jag ger dej allt kan jag kan och orkar, men jag får ingenting tillbaka. Ingenting!! För du vet inte om du älskar mej längre, Varför gör jag såhär mot mej själv??  För att jag älskar dej och jag vill inte ge upp än, jag har så mycket mer och ge. Men de spelar ju ingen roll, för du vet ju inte om du vill ha min kärlek, du vet inte om du vill ha mej.. Jag vet inte om jag orkar mer..

Jag försöker ta en dag i taget, men de e svårt. De e svårt att ge så mycket av sej själv utan att få nånting tillbaka. Och när man får minsta lilla tecken till kärlek och till förlåtelse, kan jag inte låta bli och börja tvivla.
Menar han de verkligen?? Eller vill han bara va snäll. De e svårt och veta, för du är så kall, så kall att jag inte kan läsa av dej längre. De gör så ont, men jag måste kämpa lite till, för våran skull. Jag tänker inte ge upp så länge jag tror att kärleken finns där inne nånstans. Ibland tror jag att du känner den. Men frågan är ju bara om du vill känna, om du vill öppna dej för mej igen. Jag hoppas att du vill, jag önskar att du vill vara med mej igen, tillbringa resten av ditt liv med mej och älska mej mer än nånsin förr. Jag tror vi klarar de här och jag tror att våran kärlek kommer bli ännu starkare när vi väl gått igenom de här, vi måste bara göra de tillsammans.

De gör så jävla ont!! Jag vill bara skrika och gråta heela tiden.. Vad ska jag göra?? de känns som hela mitt liv rasar just nu och jag kan inte göra nånting överhuvud taget för att de ska bli bättre.. Jag är helt hjälplös i den här situationen och de gör saken bara ännu värre..De gör ont och veta att nånting man kämpat för, nånting man längtat till, nånting man älskat så djupt kanske snart bara kommer att vara helt borta..
Man gör så mycket misstag i livet och man lär sej oftast nånting av dom, man att vi två skulle göra sånna stora misstag i våran kärlek att den kanske inte överlevar hade jag aldrig trott.. Jag måste ha tagit allting så för givet. Jag trodde verkligen att du alltid skulle stå vid min sida.. Men nu står jag här helt ensam och har ingen aning om vad som kommer att hända..

Jag vill ju bara spola tillbaka tiden
när du va så där känslig som siden
när vi va sådär jätte kära
jag vill ju bara ha dej nära
Jag vill att du släpper in mej i ditt hjärta igen
så lovar jag att allt kommer bli mycket bättre sen.

Vad som än händer i morgon, vad du än har kommit till för beslut, så ska du veta att du är de bästa som nånsin har hänt mej. Att utan dej vet jag inte vart jag hade varit idag. Du har gjort mej till den jag är. Du har gjort mej till en trygg människa, till en bättre människa, till en människa med högre mål än jag trodde va möjligt.
Om du inte hade tagit tag i den där lilla kaxiga tjejen med dom talande ögonen för 10 år sen, om du inte hade tagit dej an henne, är de utan överdrift inte säkert att hon skulle ha levt idag. För redan då började du påverka mej. Med dina ord med ditt inflytande, med din pondus och med din säkerhet. Du har alltid skyddat mej från allt och alla, du har alltid stöttat mej. De finns så mycket jag aldrig hade vågat gjort om jag inte visste att jag hade dej bakom mej. Det finns ingen som du. Jag kommer aldrig träffa någon som är som du igen.
Jag vet att idag skulle jag klara mej utan dej, för idag är jag tillräckligt stark. Men jag vill inte, jag vill ha dej hos mej för att jag älskar dej. Och våran kärlek går inte att jämföra med så mycket annat. Den är grundligt uppbyggt från grunden under flera år. Så den kan inte bara ta slut. Även fast de kanske inte känns så nu, så är den för stark för att nånsin ta slut. Jag hoppas bara att du kan se förbi våra problem och inse att vi kan lösa de här tillsammans.

Jag vet inte om jag kan kalla de ett misstag.. Att jag inte såg dej i min egen sorg, att jag inte såg hur illa jag gjorde dej, när jag pressade dej och bara ville ha mer och mer. Ju mer jag tjatade ju mindre fick jag. Inte så konstigt egentligen.. Jag tog din kärlek för given, vilket är de största misstaget jag har gjort i mitt liv.. Jag insåg de inte änns förrän du lämnade mej.. Nu när jag får lite distans till saker och ting, förstår jag dej. Jag förstår vad jag har gjort..
De gör så ont att de har blivit såhär, de gör ont i hela min kropp, jag kan knappt andas..
Jag kan verkligen inte göra nånting åt saken, bara vänta och hoppas, att du hittar din kärlek till mej igen och vill ge mej en chans till.. Jag behöver dej så mycket.. Du är min trygghet, min stöttepelare, du tar alltid emot mej när jag faller.. Du har räddat mej så många gånger, jag älskar dej mer än jag trodde va möjligt.. Vad skulle jag göra utan dej? utan dej är jag inte hel, Jag önskar och hoppas att allt ordnar sej mellan oss, att du vill ge oss en chans till. Jag har lärt mej att aldrig ta nått för givet, vilket jag aldrig kommer att göra igen.
Vi har gått igenom alldeles för mycket tillsammans för att de ska sluta såhär, de vet du oxå. Jag vet att du vet de inners inne, att vi hör ihop du och jag. Ger du oss en chans till, vet jag att vi kommer klara de här. vi kommer att hitta tillbaka till varandra och vi kommer komma starkare ut ur de här.