Were are you?!
Är du rädd för att känna för mycket, för att du inte tror på oss??
Är du rädd att de ska bli som förut?? Eller är de helt enkelt så att du inte känner som du gjorde förut??
Om det är så att du är rädd, så ska du veta att de e du som driver bort mej just nu..
För jag har visat dej så mycket.. Jag har visat dej hur mycket jag älskar dej, jag har visat dej att jag har insett mina fel som jag gjorde förra gången och jag har visat att jag har gjort nånting åt de..
Jag har visat dej kärlek, ömhet, och framför allt tålamod.. Och det har jag gjort för att jag älskar dej så mycket och för att jag vill inget hellre än att dela mitt liv med dej..
Jag har visat dej allt jag kan, men det går inte längre om du inte visar nånting tillbaka.
Du driver bort mej, min kärlek till dej försvinner, jag börjar vandra åt ett annat håll, för de ända jag vill är att bli lycklig..
Du gör mej inte lycklig just nu, jag ger och ger och du tar utan att ge nånting tillbaka..
Det är inte rättvist, jag förtjänar din kärlek och jag gör allt för att få den.. Men de verkar inte som du vill ge den till mej..
Kärleken är som en blomma, man måste ta hand om den för att den ska överleva.. Och om man inte vattnar den och sköter den ordentligt så vissnar den och till slut dör..
Det är det som håller på och hända, min kärlek till dej börjar försvinna och de e nu upp till dej om du vill rädda den eller inte..
If you dont really are here, I dont wanna be either..
Min dröm..
Jag insåg att tjejen jag gömmer mej för, de e ju jag.. Jag gömmer mej för mej själv..
Jag är rädd för att känna hela mej själv, jag är rädd för att veta vem jag egentligen är..
Medans den där killen jag älskar så mycket redan känner mej bättre än mej själv och ser hela mej.. Han ser en sida hos mej jag själv inte änns vetat om. En sida jag är rädd för att lära känna, en sida jag inte vill visa och grejen är att han älskar mej lika mycket för de..
Men de betyder oxå att jag kommer att vandra ner för den där stigen ner mot stranden för att söka mej själv. Jag kommer att vara livrädd och det kommer att vara många hinder på vägen, men den där killen som jag älskar, han kommer att hålla min hand och han kommer att finnas vid min sida hela tiden.
Sen när vi väl kommer ner till stranden och rädslan försvinner, då har jag funnit mej själv..
De e vad jag tror min dröm betyder!! Det kommer att ordna sej!!
AJ..
När man älskar någon så mycket att man har förstört allt.. Våran kärlek till varandra var för stark så allt blev bara fel, från början till slut.. Vi förstörde allt..
Du är en sån fin människa egentligen, du har så stort hjärta och du är den enda jag nånsin har träffat som verkligen älskat med hela hjärtat, du en av dom få jag känner som har vågat drömma och verkligen följt dina drömmar.. Du lyser, de e svårt att inte älska dej.. Det gör så ont när du inte är här, de gör ont när du inte fyller mej med kärlek.. De gör så ont utan dej..
Men jag älskade dej så mycket så jag började tänja på mina gränser, jag lät dej göra och säga saker till mej, jag egentligen aldrig hade accepterat.. Vilket på sikt ledde till att jag tappade bort mej själv och vad jag tänker, tycker och står för.. Och jag mår så dåligt för att jag inte orkar stå upp för mej själv.. Så jag va tvungen och lämna dej för att kunna bli stark igen.. De skulle va så lätt och bara falla tillbaka och låta allt bli som vanligt, men jag måste bli stark på egen hand, hur ska jag annars kunna bli stark me dej?? Jag måste bli stark för att de ska kunna funka mellan oss.. Och om din kärlek för mej verkligen är äkta så kommer du att finnas där sen när jag mår bättre.. Då kommer du vänta och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är så..
Finns du??
Som aldrig säger någonting som han inte menar..
Som har ett stort hjärta..
Som är ödmjuk och visar de..
Som är kärleksfull..
Som är vacker inuti, som har en vacker personlighet..
Som har en posetiv enregi som gör att han lyser..
Som är stark i sig själv och inte osäker..
Som vet vad han vill och strävar efter och tänker uppnå de..
Som är förlåtande och kan inse att ingen är perfekt..
Som kan inse sina egna fel och brister och vill göra nånting åt dom..
Som kan be om ursäkt och visa de,när han gjort något som är fel..
Som har pondus men ändå alltid har båda fötterna på jorden..
Som är jordnära och äkta..
Som har vackra ögon, som man kan drunkna i..
Som kan ge mej en trygghet att alltid falla tillbaka till, no matter what..
Som älskar mej för den jag är, trots allt jag gått igenom..
Någon som finns där, som man alltid kan räkna med..
Som har stora drömmar och låter mej va del av dom..
Finns du??
Insikt..
Du är som en stjärna som en gång lyste väldigt starkt, men som nu håller på att slockna..En stjärna som har försökt, men som snart inte orkar mer..
Jag önskar att du orkar, jag lider med dej, för att jag älskade dej.. Jag lider för att de va de som gjorde dej till den du va.. Jag lider för att du lider..
jag önskar att du orkar och till slut lyser starkare än alla andra stjärnor.. jag önskar att de inte är försent..Jag önskar att du nån gång får sluta lida och bli lycklig..
De här skrev jag till mitt ex för länge sen.. När jag läste de så insåg jag att just nu skulle jag lika gärna kunnat skrivit de om mej själv..
Skum dröm..
Jag hade en sån skum dröm i natt eller dröm och dröm. Kändes inte änns som jag sov, jag va typ halvvaken på nått vis..
Jag drömde att jag va i en kyrka, de kändes inte som de va i nutid änns.
Jaja, av nån anledning gömde jag mej bakom en dörr, för en tjej som jag inte ville skulle se mej. Jag hade ingen aning om varför.. Sen försvann hon i alla fall och då skulle jag gå ner och sätta mej på en av bänkarna, brevid en kille.. Och den här killen kände jag verkligen att jag tyckte om jätte mycket, men samtidigt så va jag så fruktansvärt arg på honom..
Jag va arg på honom för att han hade ett förhållande med en tjej som satt brevid honom på andra sidan, och då insåg jag oxå att de va samma tjej som jag hade gömt mej för innan..
Jag kände mej verkligen så fruktansvärt arg på honom för att han va me henne, när jag visste och kände att han egentligen ville va me mej. Jag kände så stark samhörighet me honom, jag bara visste att han älskade mej..
Men nu började jag även känna mej rädd, jag va livrädd helt plötsligt. Har ingen aning om varför. Men han tog i alla fall min hand och vi gick ut ur kyrkan...
Då vaknade jag.. Fast de kändes inte änns som jag hade sovit och jag va fortfarande rädd, de kändes som de va någon i rummet, så jag vågade inte änns röra mej.. Jag vågade inte änns titta..
Sen somnade jag om igen och rädslan fanns fortfarande kvar och vi fortsatte och gå ner från kyrkan och runt om oss kom de moln, rök, änglar, stjärnor föll och jag kände verkligen rädsla för jag visste i drömmen att vi skulle träffa jesus.. Vi gick tills vi kom till en strand, då började rädslan försvinna.. Sen kommer jag inte ihåg mer..
Tror verkligen att den här drömmen betyder nått väldigt avgörande för mej.. Men jag har ingen aning om vad. I vanliga fall brukar jag ha ganska lätt för att tyda mina drömmar.. Men inte den här gången..
What is meant to be, will be
Jag försöker komma på en lösning och komma ur den här situationen jag sitter i men de går inte.. För hur mycket jag än försöker så händer de lixom ingenting.. Jag kommer ingenstans, jag har fastnat.. Hoppet börjar försvinna.. Och vem ska hjälpa mej?? De finns ju ingen som kan lösa de här, de e ju bara jag.. Men så länge jag inte har en fast punkt i mitt liv, så kan jag inte göra nått åt resten heller.
Jag önskar bara att någon kunde finnas vid min sida och hjälpa mej igenom de här, för jag vet inte om jag klarar de här själv längre.. Någon och prata med, som hjälper mej tänka klart, någon som kramar mej och torkar mina tårar, någon som säger att allt ordnar sej..=(
What is meant to be, will be.. But right now it fells like Im falling all over again..
We see the same sky and we cry the same cry..
Tänk att behöva fly från sitt land ensam och livrädd. Att behöva se och uppleva saker som gör att man måste offra livet för att komma därifrån.
Jag kommer aldrig kunna föreställa mej hur de känns. Har inte änns tänkt på att de faktiskt finns folk mitt ibland oss som har gjort precis de.
Förlorat allt i kriget, sitt hem sin familj, sina vänner. Sett människor sprängas i bitar, blivit torterade, misshandlade. Gjort allt för att komma därifrån. I från de ända man känner till, sitt land, sin trygghet, sitt folk. Varit så rädd för sitt liv att man måste göra allt man kan för att komma därifrån.
Sen kommer man till slut till ett land, som är kallt och grått. Där ingen förstår vad man säger, ingen förstår och ingen kommer nånsin kunna förstå vad man har gått igenom. Själen är skadad för livet, den kommer aldrig kunna läka. Mardrömmarna kommer att avta, men dom kommer alltid att finnas där. Man kommer aldrig nånsin att kunna lita på någon igen, tilliten till mänskligheten har försvunnit. Hur klarar man av och leva med dom såren, med dom minnen man fått??
De är beundransvärt hur stark människan egentligen är..
Helt tom..
Allt jag nånsin kännt och trott på är helt borta, visst kan jag känna ibland att de finns där, men jag får inte riktigt fram de.. Jag känner mej kall och jag vill inte göra de, jag vill vara den person som jag alltid varit.. Hur ska jag kunna fylla mej själv igen med kärlek och hopp??
Jag förlorade mej själv i din värld, jag förlorade mej själv när jag försökte skapa nånting med en person som inte förstod mej. Jag förlorade allt jag trodde på, allt jag önskade när du inte gav mej de jag behövde. När jag kämpade för en person som inte förtjänade mej.. När jag kämpade för nånting du aldrig skulle kunna ge mej.. Mitt hopp försvann när jag insåg att du inte va dem person jag trodde, mitt hopp försvann när jag insåg att jag gav allt till en person som inte kunde ge mej nånting tillbaka..
Jag har levt i en värld där jag inte vill vara, har jag gjort de för länge, är de försent?? Jag hoppas att tiden kan ge mej mej själv tillbaka...
mm..
Jag kände en känsla långt där inom mej, en känsla av mej själv.. Vad va de egentligen som hände?? När förlorade jag mej själv egentligen?? Jag märkte de inte änns.
Hmm orkar jag me de här?? jag har nog inget val.. Så de e väl bara och sätta igång och känna efter...
Its time to move on..
Någon som kan ta hand om mej, som klarar av mej, som förtjänar mej.
Kanske finns han redan i min närhet, eller så dyker han upp när jag minst anar de.
Men en sak är säker, jag tänker inte söka. Jag tänker ängna min tid åt att ta hand om mej själv, ordna upp mitt liv, göra saker som jag mår bra av och tycker är roligt, umgås med människor som bryr sej om mej.
Jag känner bara att jag förtjänade inte de här av dej, efter allt vi gått igenom tillsammans, efter allt jag offrade för dej.. De känns så orättvist, jag känner mej så lurad och så sviken så jag bara vill spy..
Men det finns ingen anledning och slösa nån energi på och må dåligt över de längre.. De e dax och se framåt.. Its time to move on
....
De gör ont för att de blev som de blev, de gör ont för att de inte blev du och jag. Men nu är det så, du vill inte mer och nu spelar de inte änns någon roll om du skulle ändra dej heller. För det finns inget kvar längre. Allt vi delade tillsammans, kärleken till varandra, tilliten, ja hela vårat liv. De är borta, du tog allt de ifrån oss, du sårade mej nått så fruktansvärt att de inte änns går att beskriva. Du tog ifrån mej allt jag trodde på och lämnade mej ensam kvar med en stor tomhet och ett krossat hjärta.
Vad finns de mer och säga, de känns som allt vi delade tillsammans är en enda stor lögn, och det är ingenting jag vill tillbaka till..
Jag vet att jag kommer komma starkare ur de här, jag vet att de finns någon där ute som kan ge mej allt jag drömmer om.. För de klarade inte du, jag va helt enkelt för mycket för dej.
Du ville inte kämpa för oss, och vad ska jag då med dej till??
Varför ska jag änns bry mej längre?? Nu är de dax och sluta sörja för de som har varit, och se framåt istället.
varför??
varför kan du inte förstå att de va ödet som förde oss samman?? Varför kan du inte förstå att de är meningen att de ska va vi två??
Eller är det inte så? Är de inte meningen, i så fall undrar jag varför vi änns försökte?? jag har inte lärt mej nånting av de här, jag har haft såhär ont förut, så jag vet vad som väntar. Och jag gillar de inte
.
Jag måste försöka ändra inställning, jag måste försöka bli stark, jag måste försöka hitta mej själv igen.
Jag måste hitta min styrka som jag vet finns nånstans där inom mej. Men först måste jag få sörja, jag måste få sörja dej och vårat förhållande. Jag måste få sörja att du inte är den där starka människan som jag trodde du va. För allt de här har bara bevisat att du är svag. Att du inte klarar känslomässiga motgångar. Att så fort de blir jobbigt så stänger du av. Utan att du änns märker de själv.
Men jag tror de kommer komma ikapp dej. Och jag tror att när det gör de, så kommer du ångra dej så fruktansvärt mycket att du inte värdesatte våran kärlek mer och att du inte orkade stanna och kämpa för den. Men när den dagen kommer, så vet jag oxå att din stolthet kommer hindra dej från att nånsin tala om de för nån. Fan så tragiskt..
jag vill inte
Alla minnen spelas upp i mitt huvud hela tiden som en film, alla känslor som jag nånsin känt för dej, känns nu extra starka. Eftersom dom kommer alla på en gång. Allting känns så jävla starkt. Allting gör så jävla ont. Allting påminner om dej, precis allt. Allting överallt. Jag har delat allt med dej, precis allt. Allting i hela mitt liv, är du och jag. Allting har vi gjort tillsammans. Jag är du och du är jag. Det är ju vi.
Hur fan kunde de bli såhär?? Vad va de som hände?? jag vill verkligen inte de här, jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
