tezzss

Du är som en stjärna som en gång lyste väldigt starkt, men som nu håller på att slockna..En stjärna som har försökt, men som snart inte orkar mer..

Jag önskar att du orkar, jag lider med dej, för att jag älskade dej.. Jag lider för att de va de som gjorde dej till den du va.. Jag lider för att du lider..

jag önskar att du orkar och till slut lyser starkare än alla andra stjärnor.. jag önskar att de inte är försent..Jag önskar att du nån gång får sluta lida och bli lycklig..

De här skrev jag till mitt ex för länge sen.. När jag läste de så insåg jag att just nu skulle jag lika gärna kunnat skrivit de om mej själv..

Jag hade en sån skum dröm i natt eller dröm och dröm. Kändes inte änns som jag sov, jag va typ halvvaken på nått vis..
Jag drömde att jag va i en kyrka, de kändes inte som de va i nutid änns.
Jaja, av nån anledning gömde jag mej bakom en dörr, för en tjej som jag inte ville skulle se mej. Jag hade ingen aning om varför.. Sen försvann hon i alla fall och då skulle jag gå ner och sätta mej på en av bänkarna, brevid en kille.. Och den här killen kände jag verkligen att jag tyckte om jätte mycket, men samtidigt så va jag så fruktansvärt arg på honom..
Jag va arg på honom för att han hade ett förhållande med en tjej som satt brevid honom på andra sidan, och då insåg jag oxå att de va samma tjej som jag hade gömt mej för innan..
Jag kände mej verkligen så fruktansvärt arg på honom för att han va me henne, när jag visste och kände att han egentligen ville va me mej. Jag kände så stark samhörighet me honom, jag bara visste att han älskade mej..
Men nu började jag även känna mej rädd, jag va livrädd helt plötsligt. Har ingen aning om varför. Men han tog i alla fall min hand och vi gick ut ur kyrkan... 
Då vaknade jag.. Fast de kändes inte änns som jag hade sovit och jag va fortfarande rädd, de kändes som de va någon i rummet, så jag vågade inte änns röra mej.. Jag vågade inte änns titta..
Sen somnade jag om igen och rädslan fanns fortfarande kvar och vi fortsatte och gå ner från kyrkan och runt om oss kom de moln,  rök, änglar, stjärnor föll och jag kände verkligen rädsla för jag visste i drömmen att vi skulle träffa jesus.. Vi gick tills vi kom till en strand, då började rädslan försvinna.. Sen kommer jag inte ihåg mer..

Tror verkligen att den här drömmen betyder nått väldigt avgörande för mej..  Men jag har ingen aning om vad. I vanliga fall brukar jag ha ganska lätt för att tyda mina drömmar.. Men inte den här gången..

Tänk att behöva fly från sitt land ensam och livrädd. Att behöva se och uppleva saker som gör att man måste offra livet för att komma därifrån.

Jag kommer aldrig kunna föreställa mej hur de känns. Har inte änns tänkt på att de faktiskt finns folk mitt ibland oss som har gjort precis de.
Förlorat allt i kriget, sitt hem sin familj, sina vänner. Sett människor sprängas i bitar, blivit torterade, misshandlade. Gjort allt för att komma därifrån. I från de ända man känner till, sitt land, sin trygghet, sitt folk. Varit så rädd för sitt liv att man måste göra allt man kan för att komma därifrån.

Sen kommer man till slut till ett land, som är kallt och grått. Där ingen förstår vad man säger, ingen förstår och ingen kommer nånsin kunna förstå vad man har gått igenom. Själen är skadad för livet, den kommer aldrig kunna läka. Mardrömmarna kommer att avta, men dom kommer alltid att finnas där. Man kommer aldrig nånsin att kunna lita på någon igen, tilliten till mänskligheten har försvunnit. Hur klarar man av och leva med dom såren, med dom minnen man fått??

De är beundransvärt hur stark människan egentligen är..