We see the same sky and we cry the same cry..
Tänk att behöva fly från sitt land ensam och livrädd. Att behöva se och uppleva saker som gör att man måste offra livet för att komma därifrån.
Jag kommer aldrig kunna föreställa mej hur de känns. Har inte änns tänkt på att de faktiskt finns folk mitt ibland oss som har gjort precis de.
Förlorat allt i kriget, sitt hem sin familj, sina vänner. Sett människor sprängas i bitar, blivit torterade, misshandlade. Gjort allt för att komma därifrån. I från de ända man känner till, sitt land, sin trygghet, sitt folk. Varit så rädd för sitt liv att man måste göra allt man kan för att komma därifrån.
Sen kommer man till slut till ett land, som är kallt och grått. Där ingen förstår vad man säger, ingen förstår och ingen kommer nånsin kunna förstå vad man har gått igenom. Själen är skadad för livet, den kommer aldrig kunna läka. Mardrömmarna kommer att avta, men dom kommer alltid att finnas där. Man kommer aldrig nånsin att kunna lita på någon igen, tilliten till mänskligheten har försvunnit. Hur klarar man av och leva med dom såren, med dom minnen man fått??
De är beundransvärt hur stark människan egentligen är..
